It's a blobfish-human!

Nu har vi kommit igång med våra workshops! I måndags hade vi våra första pass. Vi körde bland annat presentationslekar, häll o dräll (spill and thrill- vi är såklart väldigt nöjda med denna översättning:) och räkan och gorillan med 20 barn i 36 grader värme... Det var intressant. Barnen älskade det och LV-pedagogerna blev något överhettade om en uttrycker sig milt.

Idag fortsatte vi med häll och drällen med tema "in the ocean". Som introduktion lät vi barnen sitta på en matta på golvet samtidigt som vi tog med dem på en resa i en undervattensfarkost under ett blått tygskynke. Vi visade bilder på marulk, sjöhäst och blobfish bland annat och berättade om dem, samt visade hur de kunde röra sig. Sedan fick barnen gestalta djuren. Det var en helt fantastisk upplevelse!
Barnen fick sedan var sin bit av häll och dräll, tusch och färgat papper och fick förstärka vilka livsformer/fantasidjur de såg i bilden. Det var otroligt att få ta del av all kreativitet, allt skratt, associationer och fantasi. Barnen har redan fångat våra hjärtan och vi vågar knappt tänka på hur det kommer kännas sista dagen vi är här.

På slutet av dagen när vi tittat på alla bilderna stannade några barn och lärare kvar och visade oss flera ord och namn på Khmer. Vi fick även se våra egna namn- så vackert!

Nu är jetlegen dessutom borta och sömnen väsentligt mycket bättre med undantag från vissa störande högst lokala element som viskar "Betson, är du vaken? Jag kom på en sak..." och undrar om jag verkligen ska somna redan... Typ halv ett på natten då. Själv verkar jag svara högst frånvarande med ogenomtänkta psykologkommetarer när jag blir väckt i sömnen.

Sua s'dei!

De senaste dagarna har varit fyllda med blandade känslor. Vi har varit arga på vita västerländska män med vidrig kvinnosyn, rasistiska åsikter och med förkärlek för minderåriga, sett barn och djur i utsatta situationer, hört historier om korrumption inom polisen och regeringen och känt en enorm maktlöshet och sorg.

Samtidigt så tar naturen fullkomligt andan ur en. Så vacker.

Vi har sett hela Sinaoukville uppifrån bergen, mött apor i deras fria miljö, sett kor vandra förbi oss längs Independent beach, hört barn skratta och sjunga ramsor, badat i Indiska oceanen, flytt från höga backpackers och skrattat halvt ihjäl oss efter en person frågade mig: Do you like lions, sexy girl?

I fredags mötte vi upp Jen vid skolan och planerade inför vår första art workshop. Hon önskade att vi, tillsammans med barnen, målar väggarna på utegården. Så i veckan ska vi till Cambodian art och snacka graffitispray.

Betsons bästa upplevelser i helgen har varit: Att vara på skolan och träffa Jen, bada i det turkosa vattnet och när hon såg solen gå ner i eftermiddags med en mojito i handen.

Mina bästa har varit: När en apunge klamrade sig fast vid mitt ben, jag kände mig som ett träd och en apmamma samtidigt. Sen är det nog skolan och vegetarian Cambodian curry.

Nu är vi häär!

Efter att ha varit på väg i 29 timmar, sovit som två utslagna katter i 14 timmar, gråtit till Titanic (smart att se katastrof-film när en flyger btw), festat med vår nya polare Jordan, druckit ananascocktail, handlat på lokala bensinmacken, lyssnat på tämligen högljudda brunstiga katter och lånat ett ex av lonely planet känns det nästan verkligt att vi är framme i Sianoukville.

Hela resan har gått smidigare än smidigast. Inga köer någonstans, allt bagage framme direkt. Pino hämtade oss i Phnom phen och den goa värmen slog skönt mot oss. Resan innehöll dessutom ett oväntat möte med piloten Jordan, som vågade hänga med oss trots att han missuppfattade Sandras skämt om sitt pass där hon ser ut som en cereals-killer. Hilarius, tyckte jag, göteborgare som jag ju är, men ja... Det slår aldrig fel det där med att, efter att ha suttit bredvid varandra i oändligt många timmar, börjar snacka vid frukosten innan landningen. Vi tog igen den tiden på Suvarnabhumi i Bangkok. Synd, kan jag tycka, att ni inte kan höra Sandras uttal av denna flygplats men hon lät fullare än jag klockan 05.00 på en spelmansstämma, trots 0% alkohol... Ja ni förstår.  

Imorgon ska vi träffa Jennifer på skolan och planera för praktiken nästa vecka. Bara det känns otroligt spännande. Sen ska vi börja utforskandet av Sianoukville.

Ps. Jag har fått lån och bidrag från csn!!! Retroaktivt för hela hösten och nu på våren!! Tack Jonas Sjödin för beskedet på Arlanda strax innan boarding. Sandra påminner mig om detta då och då, vilket nästan får mig att skrika högt varenda gång. 

Hepphepp nu är vi pepp! 

Life on mars?

Det känns helt overkligt, men i morgon så är det den sextonde februari och vi åker till Kambodja!
Vi kommer först att mellanlanda i Wien och sedan i Bangkok. Bara det är ju wow.

Jag har aldrig rest så långt, även om det nu tar fjorton timmar med tåg till Luleå... Ja, ni förstår.
Tur att Betson är den beresta i sällskapet. Det känns tryggt att ha en överaktiv göteborgare vid min sida, som ett komplement till min norrländska "hejn lös sä"-själ.

Sömnen är lite ur balans, då Betson drömt tvivelaktiga drömmar om sin avlidna mormor. Jag har mest legat vaken på mitt rum, tittat upp på himlen och undrat: Är det där polstjärnan eller Mars?

Nu ska vi packa ner det sista och plöja igenom några avsnitt av Arkiv-X. Efter det är vi så förberedda som vi kan bli. Tack för all pepp och fina samtal innan resan. Det betyder mycket <3.

Hello... can you hear me?

I vecka innan Kambodja.

Snart ska jag inhalera det orala koleravaccinet och Betson självmedicinerar med glass och rosévin. Det har varit en del motstånd inför resan. Bl a influensan from hell, borttappad/stulen/whatever börs med innehållande pass, nytt pass där jag ser ut som en seriemördare, struligt med csn, mail till kontaktperson som studsar tillbaka och inställda jobb (som ska finansiera resan). 

Som Per brukar säga: "Det var ju kul."

Våra överaktiva hjärnor har ställt in sig på ett existentiellt spår i nuläget. Jag har frågor som tex;

"Finns det hajar i Kambodja?" eller "Vem är Broman?" 

Betson funderar över livsfrågor som: 

"Ska jag ta med fiolen?"

"Vad är namnet Klas egentliga ursprung?"

"Är namnet samtida som Lennart?" 

"Vem fan heter ens Klas?!" 

Våra familjer visar sitt intresse för resan på lite olika sätt. Betsons mor har uppdaterat oss om diverse åkommor som vi kan få och skickat ett impregnerat myggnät från 1983. Min bror har också skickat ett paket, men mer av suspekt karaktär. 

Betson funderar även över hur hon ska kunna sola sina örongångar och nacken samtidigt. I förebyggande syfte så har hon kapat barret. Jag undrar vad som händer i universum just nu.

Epilog: Vi är så sjukt priviligierade som har råd att vaccinera oss och flyga över halva jordklotet, för att uppleva en kvarts millimeter av en helt annan värld. Det känns så dubbelt inför den här resan. Vi har pratat mycket kring att vi är västerlänningar som åker dit och sedan åker hem igen. Vi tar med oss tankarna och känner oss tacksamma över att få uppleva detta.