Hello... can you hear me?

I vecka innan Kambodja.

Snart ska jag inhalera det orala koleravaccinet och Betson självmedicinerar med glass och rosévin. Det har varit en del motstånd inför resan. Bl a influensan from hell, borttappad/stulen/whatever börs med innehållande pass, nytt pass där jag ser ut som en seriemördare, struligt med csn, mail till kontaktperson som studsar tillbaka och inställda jobb (som ska finansiera resan). 

Som Per brukar säga: "Det var ju kul."

Våra överaktiva hjärnor har ställt in sig på ett existentiellt spår i nuläget. Jag har frågor som tex;

"Finns det hajar i Kambodja?" eller "Vem är Broman?" 

Betson funderar över livsfrågor som: 

"Ska jag ta med fiolen?"

"Vad är namnet Klas egentliga ursprung?"

"Är namnet samtida som Lennart?" 

"Vem fan heter ens Klas?!" 

Våra familjer visar sitt intresse för resan på lite olika sätt. Betsons mor har uppdaterat oss om diverse åkommor som vi kan få och skickat ett impregnerat myggnät från 1983. Min bror har också skickat ett paket, men mer av suspekt karaktär. 

Betson funderar även över hur hon ska kunna sola sina örongångar och nacken samtidigt. I förebyggande syfte så har hon kapat barret. Jag undrar vad som händer i universum just nu.

Epilog: Vi är så sjukt priviligierade som har råd att vaccinera oss och flyga över halva jordklotet, för att uppleva en kvarts millimeter av en helt annan värld. Det känns så dubbelt inför den här resan. Vi har pratat mycket kring att vi är västerlänningar som åker dit och sedan åker hem igen. Vi tar med oss tankarna och känner oss tacksamma över att få uppleva detta.